Under 60 timmar tankespjärn som min vän Helena höll så fick jag en tanke i och med ett utbyte någon av oss hade. Det som satte igång det var tanken “Du kan inte göra allt — samtidigt.” Det är något som jag har fått höra i flera år nu, och under tankespjärnsdagarna insåg jag hur fel det är för min egen del. Jag kommer inte att kunna göra allt någonsin.
Det finns en oändlig massa av grejer som jag vill göra, lära mig och se. Eller ja, nästan oändlig iallafall. Varje dag skulle jag kunna komma på 3 nya projekt att arbeta med, som allihop skulle kunna ta all min vakna tid att genomföra. Det finns ingen som helst chans att jag hinner med alltihop, även om jag aldrig dör.
Jag tror däremot att påståendet stämmer för många människor. Många skulle, om de prioriterat och jobbat lite för det, hunnit med allt. Så småningom. Men många andra funkar precis som jag och skulle aldrig hinna ikapp.
Det handlar om att “allt” är väldigt olika från person till person. För mig är allt en exponentiell kurva som hela tiden ökar. För vissa är det en fast siffra. För vissa ändras “volymen” som är allt.
Fundera en stund på om du kommer kunna göra allt. På om det handlar om “samtidigt” för dig, eller om det handlar om att ditt allt är för stort. Jag tror att det kan ha effekter på hur vi behöver förhålla oss till vad vi gör nämligen.
Jag behöver jämka mig med tanken att det är omöjligt att hinna allt. Istället gör jag det som känns roligast, och är mest praktiskt i stunden. Kan du däremot göra allt så är det läge att börja prioritera och planera. Om du över huvud taget vill göra allt.