Vagnen i backen.

“Pappa igen!” Skrek hon som bara små barn kan skrika. Som att entusiasmen måste ut, och om den inte går att svettas ut kan den lika bra komma genom stämbanden. Ofiltrerad och ren. “Igen pappa, igen!” Han förberedde henne med att dra bak vagnen innan han släppte iväg den. “Är du beredd nurå?” Frågade han med lite lurig ton. “Mm”, nu var hon inte så kaxig längre, men helt inställd på att åka. Och så släppte han. Vagnen rullade först långsamt och sedan snabbare. Och snabbare. Hon tittade bak. Pappa vinkade långt där bak. Hon och vagnen hade redan hunnit rulla långt, iallafall i barnmeter. Men han log fortfarande, det var bra. Och så kom han springandes. Skrattandes hela vägen fram till vagnen. Han sprang bredvid en liten stund först. Det verkade vara den bästa biten. Då skrattade hon högst, med skräckblandad förtjusning. En del glädje, en del rädsla, en del exalterad och en del panik. Alltihop blandandes i magen som en matberedare ihop till en smörja som bubblade upp genom halsen till höga, gälla skratt. Till slut fångade han vagnen med en lagom tvär inbromsning. Sådär så att hon faktiskt ryckte till, men ändå så att det inte såg ut att göra ont. Skrattet bubblade i en lång stund. Pappan flåsade. Jag förstår honom, det är inte lätt att springa ikapp en vagn i nedförsbacke. Så fort hon hade hämtat andan från skrattet så började hon ropa. “Igen, pappa, igen!”. Pappan såg ut som att han skulle storkna, men kunde inte gärna säga nej när det bara var ett spring kvar ned för backen. Han tog ett djupt andetag, drog bak vagnen och såg henne i ögonen. “Är du redo den här gången? Nu kanske du krockar!”. Hon tittade på pappan, ned för backen och tillbaka på pappan. Som för att avgör hur stor risken var att hon skulle krocka med någonting. “Ja! Kör! Kör!” Ropade hon när kalkylen var klar, tydligen till hennes favör. Han släppte på ja. Och så rullade hon igen. Han stod kvar den här gången också. Hon skrattade hysteriskt. Då började vagnen svänga. Inte så att det var någon fara, för farten var lägre nu, men fortfarande. Pappan hade panik i ansiktet. Han började springa. Det var ingen fara, han kom ikapp vagnen i god tid. Hann springa bakom den tills precis innan den skulle krocka med den lilla stenmuren. Hon hann precis gå från matberedningsblandningen av känslor till ren och skär panik när han riktade om vagnen. Då kom det högsta skrattet av dem alla, som att alla spärrar släppte. Så gick de vidare, hon skrattandes och han styrandes vagnen.