Vad kallar man en brevbärare som cyklar från Lund till Malmö en regning dag?
Vi satt på ett fint litet fik mitt inne i stan. Ett sånt som ganska tydligt ska ge känslan av att det är en mormor som startat det för många år sedan. Inte en enda stol var lik en annan, och kaffet smakade förvånansvärt bra. Hon pratade om perspektiv, jag satt som en disktrasa och sög i mig all den visdom och kunskap hon hade att ge.
“Det finns ingenting som är så viktigt som perspektiv i interaktionen med andra människor. Det skapar en förståelse och förutsättningar för empati.”
Jag kunde inte annat än att hålla med. Det kändes i hela kroppen att det här var sanningen, precis som andra gånger jag hittat människor jag vill kalla mentorer. Hon lutade sig fram över bordet, med armbågarna brett isär. Regnet slog våldsamt mot rutan.
“Får jag ställa en fråga till dig?” Hon såg lurig ut, lite som att det var en form av test. För mitt inre jublade jag, frågor är så underbara. De kan visa på så mycket. Huvudet gungade fram och tillbaka så att hakan mötte bröstkorgen i min nickning. “Vad kallar man en brevbärare som cyklar från Lund till Malmö i typ det här vädret?” Hon pekade ut, min blick följde fingret. Min första tanke var “Idiot.” Först nu har jag börjat förstå varför människor pendlar mellan de två orterna på cykel, men den här typen av väder är ändå i det mest extrema laget.
Jag blev tyst och lutade mig bak i den skrangliga stolen. Hon gjorde likadant, men med ett mycket större leende på läpparna än mitt. Vi delade vyn av regndroppar som sicksackade ned för rutan. Unisont vände vi blickarna mot varandra igen. “Jag har fan ingen aning.” Blev mitt svar, och nu gick bådas våra läppar från öra och öra. Den här situationen, den typen av spänning är bland det bästa vi båda vet. Den typen som får Professor Slughorns timglas att stanna.
“En cyklist.” Sa hon till slut. Ilskan kom rusande genom mig, precis som alla andra gånger svaret på en till synes enkel gåta görs tillkänna. Sedan lättnad, och glädje. Hon skrattade till. “Visest är det lite för enkelt? Vi har pratat om perspektiv hur länge som helst, och ändå satte du dig inte in i hur det är att cykla den där streckan och fråga dig själv vad du är. Det är poängen här. Perspektiven som vi applicerar behöver övas fram. För att stanna upp och se p saker för vad de är så behöver vi träna.”
Regnet fortsatte smattra mot rutan. Vi satt båda och njöt utav visheten som precis förmedlats, medvetenheten som skapats.