Du, han kan inte sitta still, så håll ett öga på honom du så tar jag hand om resten av klassen. Det blir bäst så.
En sådär lite för bra vårdag, sent i April, satt jag på en buss och försöker hämta andan. Du vet, ibland bestämmer sig April för att det är sommar, och drar på med 25 grader och glassande sol. Eftersom att det regnat dagen innan så litade jag inte riktigt på aprilvädret och hade en regnjacka som hängde från ryggsäcken.
Svettig över precis hela ryggen efter att ha sprungit till bussen kastade jag mig ned i sätet, ganska långt bak. Det var en buss bort från stan, vilket inte många vill på moronen, så det var ganska tomt. Jag hade inte räknat med att få jobba just den dagen. 07:02 hade det kommit ett sms som sa att jag började när jag kunde vara där.
Ibland skrattar vi åt hur människor slänger sig ut ur hemmet på film när de är sena. Den morgonen skrattade jag inte. Dessutom visste jag att väl framme med bussen så var det ytterligare 1500 meter till skolan. Tur att löpning flyter i mina blodådror.
Jag hann hämta andan i lärarrummet i tjugo minuter innan jag började. Tydligen kan ”börja när du är här” betyda annat än precis det. Väl vid klassrummet så sken läraren upp för att ha fått en extra person till förfogande. Jag hade varit i klasen tidigare, vilket gjorde proceduren mycket enklare. Mellanstadielever har fler frågor om vikarier än alla amerikanska presidenter någonsin fått sammanlagt.
Läraren släppte inte in klassen först, utan vi gick in för att förbereda lektionen. Vi stod framme vid tavlan och samtidigt som hon skrev någonting sa hon till mig att det fanns en speciellt stökig elev i klassen. Han störde alla andra, och kunde inte fokusera. Flera gånger skedde den typen av samtal när jag var vikarie, så det var ingen ny situation. I den här klassen kände jag dessutom till vilken kille det var.
Efter genomgången på tavlan så sa hon till mig att vi nog skulle gå till ett grupprum, jag och eleven. Han hade upgifter på paddan som han skulle göra, och behövde lite extra stöd.
För mig var det ganska lätt att kartlägga elever utfrån en rad parametrar, oberoende i vilket sammanhang mötet med klassen skedde. Det är lätt att se på klassen vem som bestämmer, vilka gäng som finns och så vidare. Det är också, för mig, ganska lätt att i ett samtal med en elev märka vad som finns i elevens inre.
En elev kan vara besvärlig och resurskrävande för att den har någon form av problematik. Det kan vara allt ifrån ganska framstående autistiska beteenden till läs och skrivsvårigheter. I mötet med eleven upplever jag att det ganska lät går att se om de svårigheterna och beteendena kommer innifrån eller utifrån. Oftare än jag skulle vilja erkänna så har min upplevelse varit att elever, och människor i allmänhet, har fått höra historier och sanningar om sig själva. De har sedan internaliserats och skapat beteenden.
När vi kom ned till grupprumet så stängde jag dörren om oss. På vägen ned så hann vi prata lite, alltihop byggde på den relation vi redan hade efter att jag varit med honom ett par gånger tidigare. Vi pratade mest om fotboll och det märktes tydligt i hans beteenden att det var viktigt att han skulle ha min uppmärsamhet och att jag skulle tycka att han var cool. Han ville bli sedd.
När vi satt oss och han hade öppnat upp appen med sina uppgifter så började han prata igen. Ville prata mer om fotboll. Någonstans frågade jag vad han ville göra sedan, efter skolan. Fotbollsproffs skulle han strängt bli, och han skulle gå på MMFs akademi, alltså högstadieskolan som MMF kurerar. Sedan skulle han gå på deras gymnasium.
Jag berättade att jag sökte in till högstadiet, och att jag inte kom in. Berättade om vilka krav som ställs på eleverna i skolan, och försökte genom det motivera honom att börja jobba med uppgiften. Och så bad jag honom att sitta still, och sluta gunga på stolen.
Han tittade på mig, och sa att han inte kan sitta still. Att det är omöjligt. Jag frågade ganska överraskat varför det skulle vara omöjligt och hävdade att det inte var så svårt. Han kontrade med att hans föräldrar och lärare hade sagt att han har ADHD och därför inte kan sitta still.
Här har han i min mening blivit sviken något enormt. Det märktes i mötet med honom att han inte hade haft några problem att fokusera på sitt skolarbete om han fått tillräckligt med motivation. När vi väl kom igång så var arbetet fokuserat och förvånansvärt bra. Han var fruktansvärt osäker på sin prestation och för att misslyckas, men kvalitén var relativt hög.
Han har fått ett narrativ, en berättelse om hur han fungerar, som inte alls gynnar honom. Men han var i en fas av identitetsskapande, vilket gjorde att den berättelsen blev en sanning och en del utav honom. Hade han istället fått höra att han kunde komma in på ett fotbollshögstadium om han vill, men att det hade krävt en del arbete så är jag övertygad om att han lagt in det arbetet. Men istället struntade han i det helt, och trodde att han var korkad.
Vi blir som vi behandlas. De förväntningar som läggs på oss kommer att forma oss. Vilka förväntningar lägger du på människorna i din närhet?