Saker förändras.
Du vet den där typen av händelser som råkar bli en del i definitionen av vem du är? Jag tror inte att vi får speciellt många sådana händelser som vi i efterhand kan peka på och säga att just den händelsen var definierande. För sex år och en dag sedan hade jag en sådan händelse i mitt liv. Det fanns inte på kartan då — att den skulle definiera mig på det sättet, men med ögonen i backspegeln så gjorde den precis det.
Mors dag. Jag kommer ihåg det som att jag fixade någonting för mamma på morgonen det året, men jag är faktiskt osäker. Vi skulle iväg tidigt och spela bortamatch. Vissa av lagen vi mötte spelade i Malmö, men flera av dem låg lite runtom. Vi behövde åka en bit för att komma dit.
Det var en riktigt skitig match. Gräset var så tovigt att bollen inte gick att rulla, vilket spelade till vår nackdel eftersom att vår spelidé var att hålla bollen på marken. Vi hade domaren emot oss från start, vilket inte var ovanligt vid bortamatcher. Inte sällan var det en storebror som dömde, och jag klandrar ingen storebror för att ha ett bias. Men det sög, eftersom att motståndarlaget kom undan med en hel del.
Vi fick hörna. Tro det eller inte, men jag var duktig på huvudet, min längd till trots. Jag fick följa med upp, och hade min vanliga position där jag skulle gå för bakre stolpen. Bollen kom in, flimrades runt lite och landade för mig i utkanten av straffområdet. Jag måttade, och sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Jag låg ned med en smärta i foten som jag aldrig någonsin tidigare eller senare känt. Nu i efterhand så förstår jag det som att en motståndare stod med sin fot i rak vinkel på andra sidan bollen, så när jag träffat bollen så åkte foten rätt in i undersidan av hans fot.
De spelade vidare trots att jag låg i straffområdet. Deras målvakt gick förbi mig utan att ens slänga en blick. Till slut gick bollen ur spel, mina lagkamrater skällde ut domaren och mina tränare kom in för att hjälpa mig. Jag hoppade av på ett ben, kunde inte stödja på foten. Min stortå dunkade något enormt. Min tränare fick av mig skon, böjde lite på den och konstaterade att den inte var bruten. Han sa till mig att sätta på skon igen och prova om jag kunde gå. Jag kom inte i med foten i skon igen.
När jag kom hem så skulle vi ha ätit middag med mormor. Jag hade ont, men brydde mig inte jättemycket om det. Satt med tån högt. Mamma övertalade mig att ringa 1177, till slut gick jag med på det. Vi var hemma igen ett par timmar efter midnatt efter att ha varit på vårdcentral, akuten, röntgen, vårdcentral och sjukhuset.
Du vet leden som gör att du kan böja tårna? Den består av brosk och ledband. Mina ledband hade fått sig en ordentlig smäll, och brosket var krossat i den yttre leden och skadat i den inre. Det går inte att göra någonting åt den typen av skador, man tejpar det bara. Jag fick gå på kryckor och ha en stel sko i ett par veckor, och skulle inte kunna spela fotboll på ett par månader. En katastrof.
Det var i Maj, vi hade två matcher kvar på säsongen. Jag var tillbaka i träning i Oktober-November. Hann spela sista matchen på nästa säsong. I samma veva hade jag börjat på gymnasiet och fotbollslaget skulle splittras.
Det blev slutet på min fotbollskarriär. Sedan dess har jag provat för något lag, men inte riktigt känt att det varit värt ansträngningen. Istället har jag hoppat omkring mellan olika aktiviteter, bland annat testat medeldistanslöpning och BJJ. Nu klättring och löpning.
Det jag vill säga med allt det här är att det kan vara onödigt att låsa in sig i en idé av hur vi ska vara eftersom att saker förändras. Jag hade kanske fortsatt spela om min tå inte hade åkt åt helvete. Istället fick jag hitta andra saker att göra som gav mig samma kick och känsla av sammanhang. Hitta andra sätt att vara på. Det tror jag har varit nyttigt.