Om smärta.
Bakom mig hördes ett brak. Först en duns, ett skrapljud, och sedan en större duns. Min uppmärksamhet var riktad mot en av de andra bouldrarna som var aningen mer avancerad än oss. Jag vände mig om snabbt, och såg att han rullade runt på mattan som ska fånga oss klätterapor om vi ramlar.
Jag tog mig över på hans matta, och satte mig bredvid honom. Han ojade sig, och häll för ögonen och ena benet. Det gjorde uppenbart ont, och han grät nästan. Jag frågade vad som hade hänt, och la min hand på benet där han höll sig. Han hade tappat greppet om väggen. Förmodligen hade han inte hunnit skjuta ut sig från väggen innan och därför skrapat sig över benet. Otur.
Jag försökte få honom att sträcka ut benet, han sa att han inte kunde. Det såg inte ut som att någonting var brutet, så jag utgick från att det var ett “Jag tror inte att jag kan”, snarare än en sanning. Så vi fokuserade på att andas istället, för att lugna ner kroppen. In genom näsan. Ut genom munnen. Djupa andetag. Så. Klapp över smalbenet. In genom näsan. Ut genom munnen. Fortsätt andas.
När han låg där kom en man fram och frågade hur det var med honom. Jag blev förvånansvärt glad att han brydde sig, ingen av de andra som var i rummet verkade ha rört en min. Jag sa att det nog var ganska lugnt, att vi kollade så att allt var helt. Han log. Sa att vi skulle gå ut i receptionen om det var något. Jag tackade.
Han lugnade ned sig efter en liten stund. Andningen funkar väldigt bra på honom. Jag fick böja ut båda benen och lite med fötterna. Försäkrade mig om att inget var brutet. Berättade att det kommer göra ont. Skrapsåren i duschen och benet i ett par dagar. Blåmärken får man nog räkna med.
Efter ännu en liten stund så berättade jag att innan vi går så vill jag se honom på väggen en gång till, oavsett hur ont det gör. Han har ett par favoritproblem att lösa. Men en gång till behöver du klättra sa jag, för att du inte ska komma ihåg hela den här träningssessionen som negativ på grund utav en dålig runda. Han gick med på det. Han löste två problem till innan vi gick.
Det slog mig på bussen på väg hem hur lik mig och min lillebror han är. Hur ömtåliga vi är när vi inte är vana vid smärta. Jag kom ihåg hur jag hade inlinesskydd på mig på fotbollsträningarna när jag stor i mål. Till mitt försvar spelade vi på grus. Jag kom också ihåg min tränare som innan den första träningen i mitt nya lag skrattade och sa “De där behöver du inte. Kom nu.” Efter det behövde jag inga inlinesskydd. Jag lärde mig att hantera smärta och har otaliga gånger haft brännskador på benen, fyllda med svarta gummiploppar, ont i precis varje del av kroppen efter en tuff match eller en lång löprunda.
Smärta är naturligt för oss. Vi behöver sätt att hantera den på, och någon måste visa oss de sätten. Det är en del av varför vi har mentorer. Jag har på intet sätt besegrat min smärta, men konceptet av att min kropp klarar mer än jag tror ligger i bakhuvudet hela tiden. Bara jag tar ett djupt andetag.