Han försökte med all sin kraft att kasta sig loss från mig. Slet fram och tillbaka. Det gick snabbt alltihop. Han hann bara med ett par kast fram och tillbaka innan han insåg att greppet jag hade kring honom var vänligt och han slappnade av. Han höll om min arm och storgrät.
Dagen började inget vidare, vilket nog ganska få dagar gjorde under den här tiden i mitt liv. Det är svårt att vara ambulerande auktoritet i grupper som alltid är nya, men den delen var långt ifrån lika svår som att just vara ambulerande. Den här morgonen fick jag ett samtal om att jobba på en skola jag inte varit på tidigare. Jag har dålig koll på Lund nu, och hade om än ännu sämre koll på Lund då. Innan samtalet var slut hann jag plocka ned namnet på skolan i telefonen för att kunna hitta. När jag hoppade av bussen så sa kartan att skolan skulle ligga runt hörnet. Det kunde jag, efter att ha tittat där, berätta för kartan att det gjorde skolan inte. Mobilen lyssnade inte på mig, vilket gjorde att jag var tvungen att fråga om vägen. En äldre dam med sin hund gick förbi och jag frågade henne. Hon berättade att det inte låg någon skola i närheten, och att skolan jag skulle jobba på hade lagts ned. Vi skrattade lite tillsammans åt att det nog skulle bli svårt att få en lön för att jobba på en skola som inte finns, sedan gick jag vidare.
Plötsligt så hamnade jag på en skolgård och jag vet fortfarande inte riktigt hur jag hamnade där. Mitt på gården stod ett par baracker, och jag gissade att det skulle kunna vara skolan där jag skulle vara lärare. Under telefonsamtalet med administratören så hade hon berättat vem jag skulle leta upp, och jag hittade rätt klassrum ganska snabbt. Det var en väldigt trevlig liten klass i ett ganska speciellt klassrum. De hade en liten lekhörna där det låg en matta och ett par byggklossar. Bänkarna stod ganska tätt ihop, vilket gjorde att alla barn som var där jobbade tillsammans, men ljudnivån var lägre än på många kontor jag jobbat på. Aldrig någonsin har jag hört 20 nioåringar jobba tillsammans så tyst. Det var väldigt fint att se. Efter att ha hängt av mig min jacka så kom jag tillbaka, varpå klassen introducerades för mig och jag för dem. Deras mentor berättade att jag skulle få hålla lite extra koll på en av eleverna. Hon berättade att han hade lite svårt att koncentrera sig och att det brukade funka lite lättare för honom om någon satt bredvid, men att det inte alltid behövdes. Det kändes otroligt bra att hon berättade det med ett sådant lugn.
Förmiddagen flöt på fint, och jag fick ansvar för att se till ungarna på rasten. Eftersom att jag är som jag är så hamnade jag ganska snabbt vid basketplanen och fick vara med och leka. Efter rasten fick jag reda på att vi skulle ha idrott på en annan skola. Deras mentor som jag hade assisterat under förmiddagen sa att hon inte skulle följa med, men att en fritidspedagog skulle vara med mig hela tiden. Det var tio minuters promenad och sedan en timmes undervisning. Klassen gick på led och gjorde det otroligt ordentligt, utom en kille som precis efter att vi hade kommit ut från skolgården brutit sig loss från fritidspedagogen som han skulle gå med, och dragit iväg ungefär femtio meter framför oss. Det var killen som jag hade haft koll på, och han hade blivit väldigt arg under rasten. Fritidspedagogen kom bak till mig för att prata, eftersom att jag hade ropat på killen. Han berättade att just den här killen var besvärlig, att han blev arg och att han brukade springa iväg. Pedagogen sa också att det oftast gick bra. Jag blev genast lite misstänksam. Besvärlig är ett i min värld märkligt sätt att beskriva ett barn, speciellt som pedagog. Mitt förtroende för pedagogen gick i botten direkt. Killen fortsatte att springa i förväg och varje gång vi nästan var ikapp så sprang han allt vad han kunde. De han hade bråkat med under rasten började skrika efter honom, men jag tystade dem ganska snabbt.
Under idrottslektionen så funkade han bra tills de skulle sluta. De hade lekt någon form av lek som involverade mjuka bollar och plintar, typ dodgeball, men i mina ögon mycket mer avancerat. Han hade förlorat varje gång, men fram till sista gången verkade det inte ha påverkat honom. När idrottsläraren blåste sista gången så såg han rött och kastade iväg bollen allt vad han kunde. En tjej träffades i huvudet och började gråta. Även om det i mina ögon syntes att han inte menade illa så fick han en rejäl utskällning av läraren och blev skickad till omklädningsrummet. Hela vägen tillbaka till barackerna så gjorde han precis som innan, han sprang i förväg. Väl tillbaka på skolan så var det lunchdags. På lunchrasten hade jag hand om klassen igen. Vi spelade återigen basket, och jag märkte att killen nu var ordentligt arg. Han var nog inte så medveten om det själv, men det syntes att det inte skulle krävas mycket för att han skulle smälla. Det gjorde det. Samma kille som han hade bråkat med tidigare la en kommentar, och det smällde ordentligt. Killen skrek, började flaxa och sprang. Retstickan var snabb, och hann ducka en basketboll. Sedan fångade jag honom. Jag fick in en arm över axeln och en under hans arm och höll honom. Inte hårt, men tillräckligt för att han inte skulle kunna springa, slåss eller kasta saker. Han försökte krångla sig loss, kastade ha list fram och tillbaka och slet i mina armar. Jag höll kvar. Hyshade honom lite. Sa att det var bra. Att jag var där. Jag fick säga till den andra killen att vara tyst och gå därifrån efter att han försökte fortsätta med sitt retande. Ännu en gång säga att allt var okej. Jag kände hur han slappnade av i hela kroppen. Hur han kramade om min arm och hur han till slut började gråta. Jag höll honom mot mig. Då kom pedagogen som hade varit med under idrotten farandes, och slet ur killen ur mina armar. Han hade ett väldigt nedlåtande tilltalssätt till en väldigt högljudd röst. Pedagogen drog killen efter sig in mot barackerna, och grejen var över.
Det är ett par saker jag vill ta upp här. Den första är att jag förmodligen agerade helt felaktigt i situationen ovan. I samtal med mamma så har jag förstått att fasthållning nästan alltid är det sämsta vi kan göra, eftersom att det ofta skadar barnen. Jag hade tur den här gången men skulle nog snarare försöka skära av vägen för killen om det hade hänt idag. Det andra är att personen jag kallar pedagogen inte hade någon som helst pedagogisk utbildning, vilket jag fick reda på senare. Han hade varit vikarie länge och nu fått en tillsvidareanställning på grund utav personalbrist. Han hade en master i arkeologi och inget speciellt intresse för barn och deras utveckling.
Den tredje och för mig viktigaste grejen i det här är att vi måste lära oss hantera våra och andras känslor. Läraren som jag träffade först hade stenkoll på sina elever och framförallt visste hon hur man bygger en relation med dem. Hon hade förmodligen pratat med killen om hans koncentrationssvårigheter, så när hon sa att jag skulle hjälpa honom under dagen förstod han varför. Det byggde en grund utav tillit, vilken jag tror var vital för att han inte skulle blivit aggressiv mot mig under lunchrasten. Dessutom reagerade “pedagogen” på killens ilska med just ilska, vilket är otroligt destruktivt. Han lärde sig förmodligen ingenting utav utbrottet, och borde få hjälp att förstå sina känslor, vilket i sin tur hade hjälpt honom enormt i livet.
Vi måste förstå vikten av just känslohantering, och hur vi lär ut det. Speciellt inom skolan.