“Vad behöver han?” Var det enda jag skrev. Sedan packade jag två påsar med grejer.
Det blev lite ändringar i våra planer. Istället för att hälsa på F på vägen upp till Motala så blev det på vägen hem. Han brydde sig nog inte nämnvärt, han verkade mest glad att vi kom. Det var pisskallt när vi stod utanför och väntade. Vi kom inte ens in till någon reception utan att de kom ut och öppnade för oss. Det tog en stund och flera telefonsamtal, men till slut kom två män och hämtade oss. Vi fick bara var två vuxna med, så Christian fick stanna i bilen.
Alla ungarna var nervösa och spralliga tills vi kom in genom dörren. Hela stället andades auktoritet och tystnad. Vi slussades in i en liten reception och fick klart för oss att vi var tvungna att lämna alla prylarna där. De skulle gå igenom det. Säkerheten först. Vi fick skriva in oss i en pärm och männen fixade ett skåp för oss att hänga av jackorna i. Vi tackade nej, så länge skulle vi inte stanna.
Vi slussades vidare in i en liten hall, hela tiden med en av männen framför oss och en bakom. T hängde kring mammas hand som en orangutangbebis runt sin mammas mage. Vi fick komma in i ett av besöksrummen, de skulle föra in honom strax. Vi satte oss. T och Z hittade en leksak. Jag gick på toa. När jag kom tillbaka ut så var han där.
F var en av mammas ungar på ett av HVB-hemmen hon har jobbat på. Vi träffades där ett par gånger, och har chattat lite efter det. Han har varit gatubarn sedan typ sex års ålder. Kastades ut i Marocko och har sedan dess levt i Spanien, Italien, Frankrike och Sverige. Vad vi vet. F pratar alla de större europeiska språken flytande. Svenska också. När vi frågat hur han lärt sig så rycker han på axlarna och säger att man plockar upp det.
Han har ett leende som är så stort och varmt att Solen skulle buga för honom om den såg det. Hela han är glädje, varje gång jag träffat honom. Han pratar med mamma om hur han hamnade på förvar samtidigt som han leker med T och Z. E får en kram, och kramar till vår förvåning tillbaka. Knappt jag får kramar av E. Han frågar mig hur livet är. Jag svarar att det är bra, att jag pluggar. Han skrattar, säger att jag blivit stor.
Vi berättar att han fått lite grejer, men att de skulle kolla igenom dem. Han har suttit där i över ett år, och har knappt några kläder. Jag berättar att han fått en del strumpor, mjukisbyxor och några hoodies. Han vet inte när han ska tillbaka till Marocko. De kan skicka honom imorgon.
F kommer komma tillbaka. Han har skickats tillbaka flertalet gånger, men kan alla vägar in i Europa. Klarar att föra sig. Kan göra i princip vilket jobb som helst. Han klarar sig. Men i Marocko finns ingenting för honom. Han vill vara i Europa. Sverige eller kanske Spanien, men Sverige är bäst.
Vi är ganska snart ute igen. Jag är lite ledsen att vi inte kan göra mer för honom. Tänker på strumporna som jag lät bli att ta med. Han behöver dem helt klart mer än jag.