Om ett möte som råkade bli.
Jag rökande inte riktigt med att det skulle regna, och hade därför inte med mig regnjacka eller skydd för ryggsäcken. Inget paraply heller, eftersom att de i Malmö vänder sig ut och in innan vi hunnit veckla upp dem. Så jag fick improvisera med min tjocktröja, och lyckades hålla väskan någorlunda torr.
Jag klev in i butiken där två män stod och pratade med varandra, de jobbade där båda två. Frågade efter Sebastian. Den ena sken upp som en sol, och sa glatt att det var han. Jag presenterade mig, redan upplyft av energi.
Ganska snabbt så kom vi förbi hur förfärligt det regnade, ett obligatoriskt samtalsämne i Sverige. Jag vet inte riktigt hur det blev så, men vi började prata om kultur, och den Svenska extremiteten i hur vi förhåller oss till varandra.
Han menade på att vi inte vet vem vi är längre. Att människor, rent allmänt, inte har koll på vem de är. Alla vet vad de gör för att tjäna pengar, de flesta kan efter en stund berätta vad de gillar att göra på fritiden. Alla vet också var de bor, om lägenheten är en hyres- eller bostadsrätt. Och han menade på att det är vad vi pratar om.
Vi kommunicerar. Det är vi jätteduktiga på. Men vi kan inte socialisera. Vi kan förmedla information hur bra som helst, men vet inte hur vi gör när vi ska vara. Bara vara.
Han menade på att vi är annorlunda gentemot andra nationaliteter. Jag förklarade hur min Gambianska vän inte kunde hänga med någon i Sverige. Hon menar på att Svenskar inte bara hänger, äter tillsammans eller kollar på en film. Bara är. Han suckar och utropar “Till och med i Malmö!”. Vi enades om att om det skulle vara annorlunda någonstans i Sverige så borde det vara i Malmö.
Jag minns en föreläsning där en av föreläsarna står på scen och nästan skriker. Om du plockar bort ditt yrke, vad du har för roll i din familj, vart du bor, hur gammal du är. Vem är du? Om du skalar av allt det yttre. Vem är du då?
Jag minns hur vi under #60timmartankespjärn fick göra en övning där vi lämnade delar av oss bakom, genom att säga “Jag har varit” följt av en egenskap. Jag har varit perfektionist. Jag har varit fast i ett tankesätt om att bara de som målar eller spelar musik är kreativa. Jag har varit en person som inte provar saker jag inte kan. Det gjorde vi i en minut. Sedan gjorde vi samma sak, men med början “Jag är”. Jag är kreativ. Jag är påhittig. Jag är energifylld.
Jag minns alla de gånger jag ställt frågan “Om du inte får nämna ditt yrke, din ålder och ditt kön, vem är du då?” Och hur svår den är att svara på för många. För mig själv också.
Jag minns alla de gånger jag suttit och tänkt att jag bara ska vara. Inte ska göra någonting, inte springa inte läsa inte starta projekt. Vara. Bara vara.
Vad händer om du bara är? Vem är du då? Vem är du?