Har du funderat på hur medvetandet fungerar? Vart dina tankar kommer ifrån? Oavsett svaren på frågorna, eller om du någonsin tänkt på dem så fungerar ditt medvetande. Du kan tänka tankar. Människan kan till och med tänka på sitt tänkande, om än med lite träning. Mårten var en ovanligt medveten ung man. Precis som de flesta människor tänkte han oräkneligt många tankar varje dag. Skillnaden mellan dig och Mårten är att han dessutom kom ihåg varje tanke han tänkt. I sitt mentala palats hade han samlat och kategoriserat varenda en. Du och jag kommer inte ihåg vad vi åt till frukost för några dagar sedan. Mårten kunde komma ihåg vad han tänkt att han skulle vilja äta till frukost när han var tre. Han kunde navigera i sitt palats precis som en riktig Sagan om Ringen-entusiast kan navigera Midgård. Det var hela hans värld, hela den värld han någonsin upplevt och byggt.
I sina interaktioner med andra människor så var Mårten tvungen att anstränga sig för att inte låta som en besserwisser. Nästan alla tankar som människor pratar om har tänkts, och eftersom att Mårten redan hade tankarna lagrade i sitt palats så fann han det onödigt att prata med andra om dem. Hans försök lyckades sällan speciellt bra, han uppfattades istället som en besserwisser av precis alla han träffade. Han slutade i allt större utsträckning att prata med människor, och drog sig istället tillbaka till sin egen fantasi, till sitt minnespalats. Mårten hade uppfunnit ett rum i palatset som låg lite avskiljt, ute på en flank. Inredningen i större delen av palatset var pampig och högst inspirerad av Shejkers hus som han sett på MTV. Inte det här rummet. Faktum är att hela flanken var barskrapad, steril. Inte som ett sjukhus, mycket renare. Det fanns absolut ingenting i gångarna. Väggarna var vita, taket och golvet likaså. Inte en tavla satt upphängd, inte ett fönster gav gångarna naturligt ljus. Det var bara vitt.
I det vita rummet så skapade Mårten tankar. Det var hans laboratorium, det ställe där han kunde gömma sig och skapa helt utan begränsningar. Som du säkert vet så finns det en otrolig baksida med att inte ha några yttre gränser för sitt skapande. Många tror att nackdelen skulle kunna vara att skaparförmågan minskas. Många tror att människan helt slutar kunna vara kreativ om hon inte får några ramar. Det stämmer, men bara i viss utsträckning. Efter en period med skrivkramp så kommer ett flöde som inte går att få med begränsningar. Idéer som blir mindre och mindre filtrerade. Fantasier som mer och mer pressar på gränserna för vad som får existera. För vad vi kan förstå.
Mårten tog sig igenom skrivkrampsperioden ganska snabbt. Med den mängd tid som han spenderat i det ramlösa skapandet var han vid det här laget ninja. Han kunde skapa precis vad som helst, och fortsatte att pressa sina egna gränser. Vi tror ofta att de som pressar sin kropp på olika sätt skapar under. Det är ingenting mot vad Mårtens medvetande gick igenom på daglig basis. Hans fantasi var så välutvecklad att han sprang fantasi-ultramarathon som uppvärmning.
Han hade en längre tid sysslat med att skapa planeter i sitt laboratorium. Självklart i ett miniformat, men sedan gick han ut för att slänga upp dem på himlen ovanför palatsets trädgård. Han ville skapa sin egen stjärnhimmel. Han arbetade i flera timmar i streck för att skapa de perfekta fjordarna, magnifika hav och planeter som inte över huvud taget följde de fysiska regler som vårt, ditt och mitt, universum följer. Planeter med oändliga hav som alltid kokade. Planeter gjorda av choklad och lakrits. Planeter med medvetande. Han fortsatte att trycka på gränserna.
Till en dag. Vanligtvis låg Mårtens kropp i hans säng när han var i palatset. På det sättet kunde han vara i labbet tills kroppen somnade. Den här dagen hade han lagt sig direkt på golvet. Han ville känna sin kropp ordentligt när han kom tillbaka. Den dagen hade han bestämt sig för att testa någonting lite större än planeter. Något större än mänsklighetens förståelse. Han gick genom den sterila gången ut i sin flygel, in i det vita rummet. Han drog fötterna efter sig idag, tog sin tid. Det han skulle skapa skulle bli episkt.
Medvetandet kan förmodas ha börjat när tiden började, när ljuset i sig själv satte fart genom det vi känner som universum. Det är åtminstone vår bästa gissning, det är också den gissning som är svårast att motbevisa. Det skulle innebära att medvetandet slutar där vi inte längre kan vara, alltså utanför tiden. Bortom ljuset. Dit ville Mårten gå. Han satte igång. För att skapa det han ville skapa behövdes en oändlig massa, en massa så tung att till och med hans påhittade fysik skulle ge vika.
När Mårten vaknade hade han oerhört ont i kroppen. Ryggen knakade till när han spände benen. Han sträckte sig efter klockan. Det var tidig morgon. Han satte sig upp, stretchade ut ryggen ordentligt. Han gick ut i köket för att laga frukost. På kylskåpet hade han en liten minneslapp skriven för att komma ihåg att vattna sina blommor. Han tittade sig omkring och såg inga blommor. Han gick in i vardagsrummet, sovrummet och sist badrummet, men det fanns inga blommor. Vilka blommor han skulle vattna? Han kunde inte komma ihåg några blommor. Faktum är att han inte kunde komma ihåg att han någonsin vattnat blommor.
Mårten gick tillbaka till köket, slängde lappen och började koka sitt kaffe. Han kom iväg till jobbet i god tid, där han hälsade artigt på städaren. Hela dagen flöt på bra, fram till lunchen. Han gick för att sätta sig med några kollegor. Du vet när det känns att man inte riktigt passar in i ett sällskap, eller när sällskapet inte vill att man ska passa in? Precis så kände Mårten. En av hans kollegor tog till orda.
-
Mårten, du har aldrig suttit med oss på lunchen.
-
Det har jag inget minne av. svarade Mårten och åt nöjt sin macka, helt fri från andra tankar.