Ledarskapa.
Förmågan att påverka en grupp mot ett bestämt mål. Att skapa förflyttning från en position till en annan.
Men är inte det lite platt? I mig skapar det en otrolig dissonans för begreppet eftersom att det är så fruktansvärt målfokuserat. Man glömmer, eller låter bli att ta i, spektrat av ledarskap som är ett kontinuum av konstanta beteenden. Att leda mot ett mål kräver någonstans bara att en har mandat att peka mot ett mål och säga “spring”. Självklart inte alltid effektivt, än mindre idag, men ändock.
Ett exempel som kommer till mig är Raoul Wallenberg och det han gjorde. Vad jag förstått, och jag kan ha fel här, var inte planerat. Han kom på en lösning på ett upplevt problem och utförde det. Han ledde ingen i det. Han satte inte upp en tydlig vision eller gjorde en Why/How/What-uppdelning av sin verksamhet. Han fokuserade helt och hållet på vad. Var inte han en ledare, om något?
Ledarskapet utövas i min mening inte bara där det behövs utan även där det inte behövs. Ledarskap som funktion är superintressant, men ledarskap som livsstil är otroligt mycket mer nervkittlande. Vad händer med en person som tar ansvar för all påverkan den har? Som är medveten om att alla interaktioner, de med eller utan tydliga mål, inkluderar påverkan och tar ansvar för det?
Det finns ett mellanrum i ledarskap som är otroligt undervärderat.