Lamslagen.
Såhär lamslagen har jag nog aldrig varit, inte såhär länge. Den där typen av trötthet som inte bara går åt kroppen, men hela existensen. Det är såhär jag föreställer mig att det är att vara i sömnparalys.
Samtidigt är det verkligen inte så illa. Om gardinerna får vara för och världen utanför får rulla på, så känns det inte alls lika illa längre. Men den där bubblan måste få vara där som sköld. Som försvar.
Den där sista anhalten i mitt inre försvar har inte gett upp än. Det behöver alltså gå ännu längre för att min optimism ska överge mig, vilket är skönt. Den ropar fortfarande där inifrån, och ekot hörs hela vägen ut.
Aldrig trodde jag att det skulle kunna slå så hårt. Att jag av alla skulle bli just lamslagen. Sorg förstår jag, men den här gråa slajmiga gyttjan är oförståelig. Trevandes och stapplandes, hela tiden medveten om att det kommer att sluta. Delvis en tröst, delvis ett hån.
Så jag kommer fortsätta ligga ned större delen av dagarna. Det är det kroppen går med på just nu. Samtidigt så kommer det komma utmaningar. Vissa i form av måsten, vissa i form av vill verkligen. Varje liten sak får vara en utmaning nu.