När allt bara tystnar, stannar och slutar. Känner du igen den känslan? Som att hålla andan under vattnet och se luftbubblorna vallfärda mot ljuset vid ytan. Som när du hittar en riktigt, riktigt bra bok och gör bokens värld till din egen. Som att försvinna en liten stund. Så kändes det.
För någon vecka sedan så kom ett sånt där vitt kort upp i mitt flöde. De flesta vita korten scrollar jag förbi, men det här fick mig att stanna upp. På kortet var det en inbjudan. Inte bara till mig, men det kändes så då. Jag tog i vilket fall emot inbjudan.
Inbjudan var till ett tillfälle att öva på att omfamna varandra. Inbjudan gick specifikt ut till killar, män och snubbar. Och så kom den från en person som jag ser upp till. Alla de tre komponenterna gjorde mig rädd och nervös, vilket också bidrog till att jag accepterade inbjudan.
“Hej! Jag kommer gärna på omfamningsträffen! Vilken tid ska jag komma?”. Skicka.
Livrädd.
Ett par dagar senare fick jag svar. “Hej! Kul! Kom klockan ett så blir vi jämna par.” Djup utandning. Utan att jag märkt det så hade andningen tagit en paus. En liten ångestklump lättade, och en annan tog vid. Nu var jag ju bunden att gå dit så att vi faktiskt skulle bli jämna par. Min närvaro skulle betyda något, min frånvaro ännu mer.
Det har varit en återkommande utmaning de senaste åren, att ha en närvaro och framförallt en frånvaro som spelar roll för någon. Att vara i en situation och påverka gör mig sällan någonting, det är ofta kul. Men att min eventuella frånvaro ska påverka ett sammanhang är otroligt utmanande.
Men så stod jag ändå i Hammarby sjöstad en solig Aprilförmiddag. Solen jobbade på ganska bra för att vara April, även om det fortfarande var kallt i luften. Livet verkade gå lite långsamt just den dagen. Inte söndagsbrunch-långsamt, utan simma i sirap-långsamt. Utmattande och segt. Hela Stockholm verkade lunka sig genom just den här Tisdagen.
Jag var lite tidig och hittade en bit sol att vänta i. Snurrade Pokéstop och försökte att inte vara nervös. Det senare gick sådär. Sju minuter i ett så gick jag fram till porten som stod uppställd. Ringde numret jag fått. “Hej! Caspian heter jag.” “Hej, eller vänta, va?”. Jag rodnade. Ingen i skolan har någonsin berättat hur man startar en telefonkonversation med en person som man bara skrivit tre meddelanden till. “Jag är här för omfamningsgrejen. Jag står innanför porten nu!” skyndade jag vidare. Så stod jag inne i hallen, med tre andra män.
Vi satte oss i vardagsrummet. Fyra män som skulle kramas, som hade samlats av den enkla anledningen. Efter en kort incheckning körde vi igång.
Jag tycker om att kramas. Jag tycker att det är viktigt att kramas och tar kramar på stort allvar. De långa, bra kramarna pågår i ungefär 30 sekunder. En minut om det är något vi firar. Det är länge i kramuniversum. Den kramen som vi skulle göra nu skulle pågå i 15 minuter.
När jag gick in i det där vardagsrummet så var mitt huvud fyllt av surr. Saker att göra, kom ihåg-rop om att inte glömma, texter som borde skrivas, saker som borde avslutas. Mitt huvud kändes som en plåtburk fylld med muttrar, spikar och en massa annat metallskrafs. Det var tungt, och vid minsta lilla rörelse så skramlade det.
Så kändes huvudet den första stunden av kramen också. Som att en abrupt sväng fått skrotet att fortsätta skramla även när min plåtburk till huvud var stilla. Så plötsligt avtog skramlandet. Ljudet fördes längre bort. Det blev tystare. Lugnare. Sedan slutade det skramla. Jag kände en annan människas mage dra inn luft. En hel kropp som slappnade av i mina armar. Och så gjorde min kropp likadant. Kroppen känner, kroppen gör.
Då kom lugnet. Allt metallskrot liksom rann ut i kroppen istället för att skramla. Kroppen tog emot skrotet och smällde ned det, gjorde skrotet formbart och hanterligt. Tankarna fick rinna genom mig, hela kroppen fick vara med och bestämma. Berätta för huvudet att den finns där.
När vi var färdiga uppstod en glädje i mig. Glädje över att få mänsklig koppling, av att få vara i ett rum med bara snubbar och känna mig trygg, hållen och välkommen. En glädje över att min kropp påmint mig om att vi samarbetar. Om att den finns här för mig och att jag behöver finnas för den. En glädje över att ha får bara i ett sammanhang.
Så. Nu bjuder också jag in till en kramträff, hemma hos mig. 4 killar. Jag börjar med att föreslå fredagen den 12/4 klockan 17. Skicka ett PM om du vill vara med. Skulle vi vara många så fixar vi fler datum. Kom nu!
Kram.