Dissonanser.
Igår kom jag på mig med att säga en grej som jag i efterhand reviderade. Med den här texten vill jag genom den händelsen berätta om hur det i alla fall inte är bra att bestämma hur en är.
Med solen i ansiktet och lagom många lager kläder gick vi i lugn takt. Bara gick, sådär som ter sig naturligt under förvår-förmiddagar i ett soligt februariväder. Först gick vi inne i stan, och sedan ut utanför, där det inte riktigt kan kallas stad längre. Vid sidan av en landsväg, och helt plötsligt hade vi åkrar på båda sidorna. Vi pratade om hur det kan vara att vara kär, om att hitta den rätta och om gamla relationer. Om att ta fina bilder och hur underbart livet faktiskt är. Och fortsatte gå. I solen var det säkert flera plusgrader, men vinden kom påminnande om att det inte riktigt är läge att ta av sig allt för mycket än. Men efter snö och arktisk kyla är minsta lilla värme solen har att erbjuda guld värd.
Vi gick tillbaka hem till min vän för att dricka kaffe. Det kändes som taget ur en film från längesedan, men det fattades en mormor som drack kaffet från sitt fat. Vi fortsatte prata om hur najs solen är.
När det blev dags för mig att åka så följde min vän med. Hon skulle köpa blommor till en kompis som skulle fira sin födelsedag på kvällen. Jag skulle låna böcker på universitetsbiblioteket till tentan på Fredag. Någonstans där började vi prata om produktivitet. Jag förklarade att den här typen av umgänge, flera timmar av poänglöst häng där inga initiativ till att rädda världen tas, ger mig ångest. Jag förklarade i samma vända att det var en fullt hanterbar ångest som på intet sätt störde mig längre eftersom att jag vant mig. Hur smickrad jag blir när mina klasskamrater tror att jag inte har tid att sitta ned i en kvart för att snacka skit, bara för att jag skulle ha något annat för mig. Allt det här förklarade jag för min vän, och bankade mig metaforiskt på bröstet för att visa min storhet och omåttliga produktivitet.
När vi sagt hejdå och hon var på väg tillbaka hem med blombuketten så började jag fundera på den där bilden. Bilden av en supermänniska som alltid söker produktivitet och ära. Supermänniskan som inte kan umgås som andra människor för att han är så jävla igång. Då slog det mig att det inte alls stämmer överens med vad jag kände i mig just precis då.
I den stunden var jag ganska nöjd med tillvaron. Jag tittade upp mot solen med stängda ögon och log lite för mig själv. Beatsen från min nya hiphoplista dunsade metalliskt i de små hörlurarna. Livet var ganska najs. Ingen ångest. Ingen stress. Ingen känsla av att ha missat tid som skulle kunnat vara produktiv.
Precis då blev jag uppmärksam på att det min mun säger att jag är och det som faktiskt händer i mig inte alltid överensstämmer, och hur skadlig den här bilden potentiellt kan vara. Även om känslan av ångest vid den här sortens situationer en gång funnits så finns den ju inte längre. Det som finns nu är snarare en längtan av kicken jag får när någonting händer. Spänningen av att sätta igång ett projekt eller den intellektuella stimulansen i djupa samtal. Det har ingenting med soliga promenader att göra, de är bara olika.
Det jag vill förmedla med den här texten är dels en ny självbild. Nej, jag är inget produktivitetsmonster. Däremot mår jag nästan alltid otroligt bra av strukturen jag har kring mig, och kickarna som kommer av att skapa saker är det bästa jag vet. Den andra grejen som är viktig att belysa är just dissonansen mellan mun och känsla som finns ibland. Speciellt när vi berättar för andra hur vi är. “Jag är en sådan som…” är kanske inte den bästa av meningsstarter.
Vilka sådana dissonanser vill du uppmärksamma hos dig själv?