Du har en enda sak som står mellan dig och det du vill uppnå. En. Din bekvämlighet.
Det här är en text för dig som har ambitioner högre än många andras. Ännu mer för dig som har ambitioner men inte jobbar tillräckligt hårt för att nå dem.
Varje morgon på väg till universitetet så ser jag en äldre man på torget. Beroende på när jag kommer med tåget gör han lite olika saker, men han är alltid där. Bakom sig har han en stor röd Wolksvagen-minibuss, och framför sig har han oftast hunnit ställa upp ett bord gjort av pallar och träskivor. Ibland har han hunnit så långt att tulpanerna står i hinkar på bordet, men böckerna är inte uppackade än. Ibland är båda uppe. När jag kommer lite senare, till föreläsningarna som ligger precis innan lunch, brukar han sitta i sin minibuss. Oftast har han hunnit läsa färdigt dagens metro då. Då sitter han och tittar på människorna som går över torget. Strömmarna av människor som kommer från tåget, studenter som skyndar till sin föreläsning, gymnasieelever som kommer ut från Ica med energidryck och mammor som strosar lite med en barnvagn. Han sitter där, som en konstant i inredningen av torget. Inte sällan sitter han kvar på precis samma ställe när jag åker hem från Lund, fortfarande iakttagandes.
Den mannen sitter där varje dag, oavsett veckodag. Hittills har jag inte sett honom missa en enda dag. Jag har heller aldrig sett någon ens prata med honom om att köpa blommor. Ändå sitter han där varje dag.
Den typen av optimism, grit och arbetsmoral är en stor inspiration för mig. Att oavsett vad, ta sitt uppdrag på största möjliga allvar. Det är det enda vi kan påverka. Vi kan inte bestämma någonting annat än att vi kommer vara där och göra det vi sagt att vi ska göra. Vi kan alltid dyka upp, vi kan alltid visa att vi bryr oss. Inte för att det är bekvämt. Inte för att det alltid är kul. Inte för att det är najs. Men för att visa att vi går att lita på. För att visa att vi bryr oss. För att vi vill utvecklas.
Jag brukar ta ett exempel från min tid som aktiv fotbollsspelare. Vi tränade utomhus året om, vilket innebar en del motgångar. På vår, sommar och tidig höst så spelade vi på gräs. Jag var fruktansvärt pollenallergisk och hade på det en ganska ansträngande astma, vilket gjorde att mina luftrör, framförallt under våren, var ungefär suggrörsvida. Det är jättesvårt att spela offensiv ytterback då. Det var inte speciellt kul när vi cyklade till idrottsplatsen i snöstorm för att komma till en plan där vi inte kunde rulla bollen, eller se till andra långsidan. Trots det så dök jag upp på nästan varje träning. Trots min astma hade jag bäst kondition. Trots snön så cyklade vi. Det fanns inga ursäkter att inte göra det, för laget så dyker man upp till träningen.
Det kommer inte alltid att vara kul. Du kommer inte alltid kunna prestera på topp. Du kommer inte alltid kunna påverka på vilken nivå du presterar. Men du kan alltid dyka upp. Du kan alltid vara där. Varje dag går det att packa upp tulpanerna.